Vintern 1902 reste en kvinna vid namn Mary Anderson till New York och upptäckte att det dåliga vädret gjordekörningmycket långsam.Så hon tog fram sin anteckningsbok och ritade en skiss: agummitorkarepå utsidan avvindskydd, kopplad till en spak inuti bilen.
Anderson patenterade sin uppfinning året därpå, men få människor hade bil vid den tiden, så hennes uppfinning väckte inte så mycket intresse.Ett decennium senare, när Henry Fords Model T förde in bilar i mainstream, Andersons "fönsterputsare” glömdes bort.
Sedan försökte John Oishei igen.Oishei hittade en lokalt producerad manuellt manövreradbiltorkarekallas Regngummi. På den tiden var vindrutan uppdelad i övre och nedre delar, och denregngummigled längs springan mellan de två glasbitarna. Han bildade sedan ett företag för att marknadsföra det.
Medan enheten krävde att föraren manipulerade regnlimmet med ena handen och ratten med den andra – blev det snabbt standardutrustning på amerikanska bilar.Oisheis företag, som så småningom fick namnet Trico, dominerade snarttorkarbladmarknadsföra.
Under åren,torkarehar återuppfunnits om och om igen som svar på förändringar i vindrutans design. Men grundkonceptet är fortfarande vad Anderson skissade på en spårvagn i New York 1902.
Som en tidig annons för vindrutetorkare uttryckte det: "Klar visionförebygger olyckor och görköra lättare.”
Posttid: 2023-nov-10